S borde lova att aldrig bilda regering – och vinna valet 2030 på ett obefläckat rykte

Låt mig opponera mig.

Hela kommentatorskåren har under veckan enats om att Socialdemokraterna har slarvat bort sin valseger genom att sitta still och inte säga något. Jag har läst samtliga analyser, i vissa fall två gånger, och kan konstatera att ingen av dem ställer den uppenbara frågan: tänk om stillasittandet är själva poängen?

Betänk följande. Ett parti som aldrig säger vad det vill kan aldrig göra väljarna besvikna. Varje vallöfte är i grunden ett svek med fördröjd verkan. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, med hjälp av ett kollegieblock och en ungefärlig minnesbild av fyra mandatperioder, uppstår 94 procent av all politisk besvikelse inom arton månader efter att någon har sagt något. Resterande sex procent beror på att någon har gjort något. Båda riskerna kan elimineras med samma metod.

Anders Ygeman har sagt att det är lättare att köra bilen från baksätet. Kritikerna har uppfattat det som ett försvar. Jag uppfattar det som en blygsam underdrift. Den verkligt avancerade positionen är att inte köra bilen alls. En parkerad bil orsakar inga olyckor, drar ingen bensin och behöver aldrig förklara sina beslut i SVT:s Agenda.

Se dessutom på hur landet har mått de senaste sex veckorna. Sverige har styrts av en övergångsregering vars huvudsakliga uppgift är att förvalta. Inga stora reformpaket, inga hastigt sammankallade pressträffar framför sex flaggor, inga utredningar om varför den förra utredningen blev försenad. Jag noterar också att förtroendet för den partiledare vars regering just nu främst förvaltar har ökat med tio procentenheter. Jag noterar det, och jag drar mina slutsatser.

Interna kritiker talar om betamentalitet. Jag föredrar termen förvaltningsmässig återhållsamhet. Den som inte väljer sida kan heller inte välja fel sida, och den som aldrig visar korten har per definition aldrig spelat bort dem. Att partiet därtill sjunker i opinionen är ett övergående fenomen, ungefär som väder.

Min invändning mot Socialdemokraterna är därför inte att de gör för lite, utan att de fortfarande gör för mycket. De förhandlar, de sonderar, de låter sig intervjuas. Det är halvmesyrer. Partiet borde i stället högtidligt lova att inte bilda regering före 2030 och tillsätta en Kommitté för fortsatt avvaktan, med direktiv att lämna sitt betänkande tidigast samma höst. Remisstiden bör anges som ”när det passar”.

Resultatet är givet. Ett parti som under fyra år inte har fattat ett enda beslut kan inte ha fattat ett enda felaktigt beslut. Det går till val 2030 med det renaste protokollet i svensk parlamentarisk historia, och väljarna, utmattade av alla andras göranden, belönar det med en jordskredsseger. Vad partiet sedan gör med segern är en senare fråga, och helst en som aldrig behöver besvaras.

Jag är medveten om att denna text i sig utgör ett ställningstagande och därmed en potentiell källa till besvikelse. Jag tar därför tillbaka den i sin helhet och ber läsaren att i stället uppskatta hur bra den hade kunnat vara.