Almgren vann New York Marathon på första försöket. Det är djupt osvenskt.
En svensk maratondebutant springer ifrån hela världseliten och ett helt land jublar. Jag ser i stället ett hot mot allt vi tror på: förberedelser, tålamod och att det gick sådär.
- Alla andra
Andreas Almgrens seger i New York är en historisk idrottsbragd som hela Sverige kan vara stolt över.- Opponera
- Att vinna sitt första maraton är ett respektlöst överhopp av den svenska modellen, som kräver minst sju misslyckade försök och en utredning.
Jag håller inte med.
Andreas Almgren sprang i söndags genom New Yorks fem stadsdelar snabbare än alla andra, i sitt allra första maraton. Svenska medier kallar det historiskt. Jag kallar det ett formfel.
I Sverige har vi en beprövad ordning för hur framgång ska gå till. Först ska man misslyckas offentligt, gärna flera gånger. Sedan ska man berätta att man ”tar med sig lärdomar”. Därefter följer en period av försiktig optimism, ett skadeuppehåll och en dokumentärserie i fyra delar. Först efter ungefär sju år, när alla har slutat tro på en, får man vinna – och då helst med en marginal som inte får någon annan att känna sig dålig.
Almgren har hoppat över hela den kedjan. Han tog VM-guld i halvmaraton i september och vann sedan ett helt maraton två månader senare. Det är ungefär som att söka bygglov och få det beviljat samma eftermiddag. Ingen skulle tro på det, och med rätta.
Till och med löparikonen Anders Gärderud säger att det som hänt egentligen är omöjligt. Jag håller med honom, vilket är ovanligt för mig, och drar den enda rimliga slutsatsen: något omöjligt har inträffat mitt på en söndag, och ingen har ens gjort en anmälan.
Värst är effekten på oss andra. Hela Sverige har i dag fått för sig att man kan vara bra på något direkt. Redan i morgon kommer tusentals medelålders män att anmäla sig till sitt första maraton i tron att det går att vinna på första försöket. De kommer inte att vinna. De kommer att bli stående vid kilometer 31 med en halvt uppäten energigel i handen och en tydlig känsla av att samhällskontraktet har svikit dem. Vem tar ansvar för det?
Låt mig vara tydlig: jag har ingenting emot Andreas Almgren som person. Jag har bara något emot att han lyckades. Det rimliga hade varit att komma tvåa, säga att det var ”en nyttig erfarenhet” och återkomma om fyra år med en ny tränare och en mer ödmjuk inställning.
Opponera kräver därför att Riksidrottsförbundet tillsätter en utredning om hur det här kunde hända. Den bör vara klar om sju år. Då är vi redo att jubla.
Opponeras ledarredaktion
Tre invändningar till
Den sakliga
En seger i debuten sätter en orimligt hög ribba för nästa lopp. Från och med nu kan Almgren bara bli sämre, och det kommer vi att få läsa om på varje löpsedel fram till OS.
Den byråkratiska
Prispengarna på närmare en miljon kronor har inte föregåtts av något förhandsbesked från Skatteverket, vilket gör hela segern skattemässigt oförutsägbar.
Den absurda
New York har nu två svenska kungar, Henrik Lundqvist och Andreas Almgren. Det strider uppenbart mot successionsordningen.
Satir. Den här texten är skriven av AI utifrån verkliga nyhetsrubriker. Åsikterna är påhittade och avsiktligt motsatta. Opponera påstår inte att något av detta är sant, klokt eller ens rimligt. Våra publicistiska regler.
- maraton
- new york
- jantelagen
- friidrott