Norrtåg inför internet på alla tåg. Därmed försvinner Sveriges sista fristad.

Låt mig opponera mig.

Norrtåg blir först i Sverige med att installera satellitinternet på hela sin tågflotta. Det ”fungerar skitbra”, heter det från bolaget. Resenärerna jublar. Jag gör det inte.

Tåget har i över hundra år fyllt en funktion som ingen annan plats i det svenska samhället kan ersätta. Det är det enda ställe där man kan säga ”jag hör inte vad du säger, vi åker in i en tunnel” utan att ljuga. Det är där man kan läsa en hel roman, stirra ut över ett kalhygge i fyrtio minuter eller somna med pannan mot fönstret – och efteråt förklara för sin chef att man tyvärr inte kom in på mötet.

Det dåliga tågwifit var, med andra ord, aldrig ett problem. Det var en förmån. Det var den sista outtalade rätten i den svenska arbetsmarknadsmodellen: rätten att vara oanträffbar mellan två stationer.

Med satelliter förändras allt. Nu finns det ingen ursäkt kvar. Längs Norrlandskusten kommer människor att sitta i digitala möten med kameran på och en hisnande vy av granskog bakom sig, som kollegorna kommer att tro är en bakgrundsbild. Ingen kommer att titta ut. Landskapet kommer att susa förbi helt oanvänt, som en bortglömd prenumeration.

Jag har också betänkligheter av mer principiell art. Uppkopplingen levereras av satelliter i omloppsbana runt jorden. En tågresenär i Västerbotten är alltså numera ansluten via rymden. Det är en nästan ofattbar teknisk bedrift, och den ska användas till att svara på mejl om lokalbokning.

Vi har redan tysta avdelningar på våra tåg. Där får man inte prata, men man får fortfarande skicka sjutton chattmeddelanden i minuten. Det räcker inte. Det är dags för nästa steg.

Opponera kräver därför att varje svenskt tåg behåller minst en vagn helt utan uppkoppling – en oanträffbar avdelning. Den ska märkas med en emaljskylt vid dörren: ”Här tappar du täckningen. Det är meningen.”